fromdunyatodeen

Botemedel mot ilska.


1. Söka skydd från Djävulen, hos Allah den upphöjde.

Allah säger: "Om Djävulen förleder dig [till vrede], be då Gud beskydda dig; Han är Den som hör allt, vet allt!" [Koranen 41.36]

Sulayman b. Sard berättar att två män hade grälat inför profeten Muhammad tills en av dem blev rosenrasande i ansiktet och hans ådror i halsen svällde upp. Profeten Muhammad sade: "Jag kan ord som, om han uttalade dem, skulle hans vrede försvinna. Om han bara sade: 'Jag söker skydd hos Allah från Djävulen den utstötte', då skulle han lugna sig." [Sahîh al-Bukhârî (3108)]

Ibn al-Qayyim påpekar: "Ilskan anfaller människan så som vargen anfaller ett lamm. Djävulen angriper aldrig människans förstånd så starkt som han gör när människan kontrolleras av vrede eller lustar."


2. Förändra dina omständigheter.

Abû Dharr al-Ghifârî berättar att profeten Muhammed har sagt: "Om någon av er råkar stå då han blir arg, bör han sätta sig. Om det hjälper att hans vrede lägger sig, är det bra. Annars bör man lägga sig ner." [Sunan Abî Dâwûd (4782) and Sahîh Ibn Hibbân (5688)]


3. Undvika diskussioner och dispyter och att tiga.

Ibn 'Abbâs berättar att profeten Muhammed har sagt: "Undervisa människor och ge dem glada nyheter. Gör inte saker och ting svårare än vad de är. Och om du blir arg, förbli tyst (tig)." [Musnad Ahmad (3/249) Musnad al-Tayâlisî (2608) and al-Adab al-Mufrad (245)]

Ibn Rajab insåg att tystnad: "är en mäktig bot mot ilska". Detta därför att en arg person säger saker i sin vrede som han senare, när ilskan lagt sig, djupt ångrar. Vissa kränkningar och yttranden som görs i ilska kan ha skadliga efterföljder. Om däremot den arga personen förblir tyst, undviker han eller hon all sådan förstörelse.


4. Att tvätta sig, uföra wudu' (tvagning)

'Atiyyah al-Sa'dî berättar att profeten Muhammed har sagt: "Ilskan är från Djävulen och han är skapad av eld. Bara vatten släcker elden. Om någon av er därför skulle råka bli arg bör han eller hon tvätta sig genom att utföra tvagningen (wudu)." [Musnad Ahmad (4/226) and Sunan Abî Dâwûd (4784)]

Abû Sa'îd al-Khudrî berättar att profeten Muhammed har sagt: "Ilskan är glödande kolstycke i Adams söners hjärtan. Ser ni inte den röda glöden i hans ögon och hur hans ådror sväller upp när han blir arg? Om man därför känner att någonting sådant håller på att hända bör man gå och tvätta sig (utföra tvagningen)." [Musnad Ahmad (3/61), Sunan al-Tirmidhî (2191) and Mustadrak al-Hâkim (4/551). Al-Tirmidhî anser att denna hadith är god och autentisk.


5. Att söka hjälp hos Gud, den Upphöjde genom att komma ihåg Honom

Allah den Upphöjde säger: "de som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns – är det inte så att då Guds namn nämns, blir människohjärtat stilla?" [13.28] [Sûrah al-Ra'd: 28]

Allah den Upphöjde säger: "…Och skulle du glömma [men senare påminna dig] detta, vänd dig då till din Herre och säg : 'Jag hoppas att min Herre skall leda mig närmare den rätta vägen än [jag nu var]'." [18:24] [Sûrah al-Kahf: 24]

'Ikrimah sade om denna vers: "Här menas att glömma, att bli arg." [Tafsîr al-Tabarî (15/226)]


6. Att tänka på konsekvenserna som ens ilska kan föra med sig.

Ibn Rajab skriver: "Vrede är en blodsjukdom hos en människa som uppstår antingen när hon fruktar att bli utsatt för illdåd eller önskar hämnas andra för att de felat mot henne. Den utlöser många ondskefulla gärningar, som mord, överfall och andra slags förtryck och brott mot människor. Den anstiftar även synder i yttranden, som förtal och ärekränkningar. Ibland kan ilskan få en man att yttra misstro, vilket hände Jibillah b. al-Ayham."

Ibn al-Qayyim skriver: "Ilskan är en sjukdom. Det är hjärtats sjuka och är inte någon mindre sjukdom än feber, melankoli och epilepsi är kroppens sjukdomar. En människa som är mitt i vredesutbrott liknar en människa som ligger i dödskamp mot lunginflammation, feber eller epileptiskt anfall."

En arg person kan inte tänka klart och uttrycka förnuftiga åsikter. Det är just därför som profeten Muhammed har sagt: "Ingen borde döma mellan två människor när han är arg." [Sahîh al-Bukhârî (6739) and Sahîh Muslim (1717)]